William Älgebrink nomineras till Årets bästa deckardebut

William Älgebrink nomineras till 2024 års bästa deckardebut för Huset vid Pärlälvens slut. Vem som får priset avslöjas i Eskilstuna 1 december när Svenska Deckarakademin håller sitt höstmöte.

Om William Älgebrink

Foto: Carl-Johan Utsi

William Älgebrink, bosatt i Jokkmokk, är kommunikatör och filmskapare. Han har bland annat läst den skönlitterära projektkursen vid Jakobsbergs författarskola och manusutbildningen Story Masterclass på Gotland. Han har fått Bok & Bild Luleås novellpris år 2020 med Jag blöder som vilken annan son som helst och skrivit och regisserat kortfilmen Så låt sorgen komma som hade premiär 2023.

Om boken

I de urgamla skogarna utanför Jokkmokk lever busschauffören Dylan ensam i ett gammalt hus vid Pärlälven. Saknaden efter storasyster Ella-Kajsa kväver honom, men ändå hoppas han att hon en dag ska återvända. Han är övertygad om att hans hjärta krymper för varje dag som går – och att han behöver en annan människas blod för att bota det.

Här finns också en liten pojke som åker med Dylans buss till och från skolan varje dag. En snöig eftermiddag följer han med sin mamma till affären samtidigt som Dylan nått ett bottenläge.

En kamp på liv och död tar sin början. Dylan måste rädda sitt hjärta, och pojken måste rädda sig själv.

Huset vid Pärlälvens slut är en mörk spänningsroman med fästet i Norrbottens inland.

True crime, en ovanlig psykisk sjukdom och en lite pojke som äter gelébjörnar

Hej William, hur kom den här berättelsen till dig?

Det var flera olika saker som på något sätt föll samman, tätt inpå varandra, och sedan bildade den här berättelsen. Jag hade länge gått och burit på en sorts skavande irritation gentemot true crime och ville göra upp med den känslan. Vid samma tidpunkt läste jag om en psykisk sjukdom, Cotards syndrom, och tänkte att det där borde man ju skriva om. Och efter det, plötsligt en kväll, fick jag upp en bild i huvudet av en pojke som äter gelébjörnar i ett främmande hus. Då var det något som klickade. Jag var helt enkelt tvungen att skriva berättelsen för att få veta vad som kommer att hända med honom.

Det är en rejält spännande men också otäck historia du har skrivit. Hur kommer det sig och vilka är din inspirationskällor?

Foto: Carl-Johan Utsi

Jo, det är helt klart någonting i mig som dras till det otäcka. Men det handlar nog om trygghet, mer än något annat. Det känns på något sätt tryggt att kunna utforska verklighetens obehagliga ämnen inom fiktionens ramar. Då kan det vara att jag inspireras av miljön omkring mig, verkliga platser och händelser, egna erfarenheter, eller ren nyfikenhet (vad skulle hända om en busschaufför trodde att han behövde dricka människoblod för att överleva?).

Vad betyder miljön, de urgamla skogarna utanför Jokkmokk, för dig och för din roman?

Det är en tacksam miljö att skildra. Vi pratar vacker, till stor del orörd, natur och jag hoppas att den får förbli orörd i många år till. Men det är någonting med mörkret också. Så fort det blir mörkt kan jag tro på vad som helst, trots att jag i vanliga fall gärna agerar rationell tänkare. Jag bor ju i Jokkmokk, och här är solljus en bristvara under vintermånaderna.  I romanen är det mörkt nästan hela tiden – och det tror jag inte bara beror på att min kreativitet frodas i det svarta, utan det kändes som att berättelsen krävde det. Den behövde en bottenlös fond.